Otrevliga kulturella skillnader

Usch jag mår så dåligt! När Meja och jag kom hem i eftermiddags så åkte vi hiss med grannens barn, maid och morfar. De är singaporianer ska jag tillägga. Morfadern kom in i hissen med en trädpinne och var ilsken. Barnen sprang och gömde sig bakom maiden och bad att han inte skulle slå dem. Meja gömde sig i andra hörnet på hissen bakom mig medan morfadern viftade med pinnen. Jag var då helt förstummad och visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte istället att prata med Meja så att hon inte skulle fokusera för mycket på situationen. När vi väl kom in kom talförmågan tillbaka och blodet började koka i mig. 

Vad de gör innanför deras fyra väggar har jag inget att säga till om även om jag såklart har starka åsikter men då något händer framför MINA barn så kan jag inte vara tyst. Efter ett peppande prat med Jens i Kina så beslutade jag mig för att jag ville prata med föräldrarna. Det är så mycket som jag skulle vilja "skaka rätt" i deras sätt att se på saker och ting så detta tillfälle kunde jag bara inte låta gå förbi. 

Jag gick ut, stängde dörren till mina barn och ringde på dörren. Jag fick tala med pappan och talade om för honom att jag förstod att det är kulturella skillnader i våra sätt att fostra barnen men att jag önskade att de kunde låta bli att hota med att slå dem då mina barn ser på. Tyvärr fick jag inte ur mig allt jag hade önskat då pappan ganska snart bara sa - jag förstår och jag ska tala med morfadern.  Det är många gånger som vi får stänga våra dörrar då föräldrarna skriker på barnen och de skriker tillbaka att de inte vill bli slagna. Jag är samtidigt så arg över situationen men också så ledsen för hur dessa två barn blir behandlade. 

Jag hoppas och tror att Meja inte blev påverkad av situationen. Jag önskar så att jag länge kan låta dem vara bekymmersfria och inte behöva få nys om den hemska verklighet som finns runtomkring dem.