Jag har nog levt i en fantasivärld där jag ser massa gravida kvinnor som ser så harmoniska ut och har ett lyster omkring sig. Jag har naturligtvis vetat om att man mår illa i början och att man är trött. Tröttheten i början är inget man kan beskriva. Det är en trötthet som innebär att man bara vill sova från det att man vaknar till att man somnar på kvällen. För min del blev det tyvärr sent då jag, när jag väl fick sova, inte alls kunde göra det...
Jag vet inte om det berodde på tröttheten, saknaden av Jens eller graviditeten men oj vad jag grät under denna period. Det var säkert något varje dag som gjorde mig ledsen. Kunde vara något på tv, att jag tappat något eller absolut ingenting som gjorde att jag började storgråta.
Tydligen kan man utveckla cystor kring livmodern som i ovanliga fall kan brista. Brister dessa gör det otroligt ont. Jag fick graviditetscystor som också sprack. Första gången som detta hände var den 29e januari och jag trodde att jag hade fått ett missfall. Jag minns hur jag står hos en kund och gör en inventering. Det var en inrednings och smyckesbutik på inne på Stureplan och jag försöker hålla masken över min smärta. Jag hoppas att inventeringen kan gå fort men de har så mycket frågor och inget stämmer så det drar ut på tiden. Tack för den förelsedagspresenten tänkte jag men det gick över.
Jag ska erkänna att jag inte har mått speciellt illa. Jag har under denna tid kräkts en gång (om man bortser från min matförgiftning) och endast mått lite småilla hela tiden. Tack Coca Cola för det enda botemedlet för illamåendet!
Efter 13-14 veckor avtar tröttheten helt mirakulöst. Jag kommer ihåg att jag var i Oslo med mina gamla klasskompisar från universitetet och jag kunde helt plötsligt vara med hela kvällarna (jag gick visseligen inte med ut på kvällen men då var klockan nästan 1.) Jag vet att jag var orolig för att klara av hela helgen med aktiviteter på dagarna och sena kvällar men det gick bra och kul hade jag! :)
Strax innan jag åkte till Singapore mår jag bra! magen är inte speciellt stor och tung. Jag kan röra mig fritt och illamåendet och tröttheten är som bortblåst. Det är nästan så att man inte känner sig gravid. Gråtatackerna minskade också drastiskt även om de fortfarande förekom. Detta fortsatte en bra bit in i tiden här i Singapore.
Efter ett tag började ryggen och ena höften göra sig påmind. Jag märkte ett tydligt mönster att jag fick ont i ryggen när jag inte kunde luta mig bakåt och om jag exempelvis satt på en pall för länge. Hade jag bara ryggstöd så gick det bra. Nu har det gått så långt att det inte räcker med ett vanligt ryggstöd. Helst vill jag ligga ner på sidan för det gör minst ont eller om jag lägger en kudde i svanken så kan det gå bra ett längre tag. Mirakelkuren som jag har upptäckt nu är att simma några längder i poolen och sedan ligga i vår jaccuzzi här nere. Jag har inte på bubblorna eftersom att jag har hört att hon kan få hörselproblem av det men att bara få flyta och slippa tyngden på ryggen är underbart.
Gallsten är ju tydligen en annan vanlig åkomma vid graviditeten. Är inte alls skönt och inget jag rekommenderar alls. Jag tror att det värsta är över och jag åt till och med ett ägg igår utan problem :)
Mardrömmar är också vanligt. Jens sa åt mig att skriva ner mina drömmar för de var så otroligt roliga även om de för stunden är mardrömmar. Den enda jag kommer ihåg nu är att Julie och Adam våra vänner här blev krympta och sedan inbakade i en kaka som ett monster försökte äta upp. Jens skrattade så att han grät på morgonen. Nu har drömmarna om förlossningen börjat. Den första jag hade var att hon kom ut som en tvååring som kröp... jag tror faktiskt att man behöver den första tiden med ett mer eller mindre orörligt barn som man kan öva byta blöja på och bära tills att hon växer och inte alls sitter still när man ska göra allt.
Nu sitter jag och försöker komma på fler saker och har svårt med det pga minnet...jo just det...minnet är ju en sak som man total tappar. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att ååh, det skulle jag ju göra idag, glömde visst bort det. Så fruktansvärt irriterande. Det är tyvärr inte bara minnet som blir dåligt utan man blir rent sagt dum i huvudet också. Jag fattar ingenting när Jens eller någon annan förklarar något och huvudräkning är inget vi ska gå in på. (Jag var visserligen ingen stjärna på det innan men nu...) Det känns ibland som Jens stackarn har fått en dum blondin på halsen. Men han bara ler och säger att jag är söt :)
Anledningen till detta inlägg är gårdagskvällen. Jag ska gå och lägga mig och håller på att smörja in i princip hela mig med en olja som ska förhindra bristningar. Vilket inte helt har hjälpt då de har börjat dyka upp...I spegeln ser jag bara en otroligt uppblåst person med jättemage och en del strimmor som syns... I och med denna syn börjar jag storgråta och tycker att livet är pest. Jens försöker som vanligt att trösta men tårarna slutar inte. Mitt i allt inser jag att jag har börjat blöda näsblod igen(också vanligt när man är gravid) och då blir jag bara ännu argare. Ska man inte ens få gråta ifred... Tydligen är det vanligt att tröttheten och gråtattackerna blir vanligare i tredje trimestern som jag är inne i nu så jag är helt normal. Ryggen gör ont och jag försöker hitta en bra position att sova på. Jag vrider och vänder på mig och flyttar kuddar upp och ner och helt plötsligt hör jag ett pang. Det är mitt vattenglas som har vält med vatten i. Vatten överallt och det är bara att börja torka. Jens som egentligen är jättetrött hoppar upp och torkar upp allt vatten. Under natten går jag som vanligt upp på toa minst en gång och vaknar ett antal gånger till och vänder på mig. En gång vaknar jag av att örat gör ont för att jag har legat på samma sida för länge och örat har varit vikt. Bara att vända på sig. 2 gånger vaknar jag av kramp i vaden och när jag bänder tillbaka den så får jag kramp i framsidan av benet istället. Jag både dricker mjölk och äter kalciumtabletter men det hjälper inte. När Jens väcker mig och säger att han ska gå till jobbet får jag den vanliga pussen och en kram som måste avbrytas för att bända bort ytterligare en kramp så säger han "du har det inte lätt nu" Nä-ä, jag har det inte lätt, han har rätt. ;) Jag kommer nog att längta efter att hon kommer så att jag kommer sluta vara gravid. Nu är det 10 veckor kvar så jag är inte riktigt där ännu. Kan bero på att vi inte ännu har köpt något till henne (förutom kläder) och att vi innan dess ska ut och resa.
Jag har som sagt säkert glömt massa åkommor som jag har haft under tidens gång men det är kanske därför som man har denna glömska så att man ska glömma bort hur det är att vara gravid. Jag måste ju också säga att det finns massa fördelar med graviditeten också. Det är väldigt mysigt när jag känner henne sparka och det är så härligt när Jens ligger och pratar med magen och lyssnar på hennes rörelser. Igår kväll blev han visserligen sparkad i ansiktet men jag tror att han gillade det :) Singapore är faktiskt ett bra land att vara gravid i. I och med att de är så försiktiga med vad man får och inte får göra så är alla runt omkring väldigt omtänksamma och jag behöver exempelvis aldrig stå på bussen eller tunnelbanan. Jag fick till ock med gå före i taxikön igår och vid ombordstigningen på planet fick jag gå i prioritetskön för att slippa stå. Jag tror inte att detta hade hänt i Sverige. Korrigera mig gärna om jag har fel!
Just nu mår jag ganska bra. Jag halvligger i soffan och har inte ont. Ska snart ut och lägga mig vid poolen och simma lite.
Jag är egentligen inte så negativ som detta inlägg antyder men ibland är det skönt att få klaga lite :)
Vi köpte nya golfklubbor till mig som vi testade på hotellrummet, vi vet vi är golfnördar :)
