Förlossningsberättelse

Jag vill dela med mig av dagarna innan Meja föddes. Både för er men också för att jag själv ska komma ihåg det. Jag får redan nu fråga Jens om lite detaljer för minnet sviker en del tyvärr. Jag ser dock det hela som mycket positivt och hoppas att det ska framgå. Däremot ska jag inte ljuga och säga att det inte gör ont att föda barn för det gör det. Däremot så får man något otroligt positivt ut av det hela och då glömmer man bort det onda.

Tiden innan

Jag hade fått högt blodtryck under de två sista veckorna av graviditeten och fick därför till en början blodtrycksmedicin igen. Dessa hjälpe inte direkt och jag gick runt med en konstant huvudvärk och kunde inte alls sova på nätterna. Jag försökte att ta igen en del sömn på dagarna men orken kom aldrig tillbaka igen. På lördagen 39+1 veckor var vi tillbaka hos läkaren och fick ytterligare medicin och även sömntabletter för att jag skulle kunna vila upp mig inför förlossningen. Vi hade dock åkt till läkaren med inställningen att vi inte orkade längre och att diskutera en igångsättning. Han undersökte mig och ansåg att vi borde vänta några dagar till.

Sömntabletterna gjorde susen och jag sov jättebra nätterna efter besöket. Jag sov till och med utan att vakna en enda gång en natt och fick därför springa upp på toa på morgonen efter eftersom att jag var van att gå upp 2-3 gånger per natt och kissa.

Onsdag 6e oktober

På onsdagen 39 + 5 åkte vi tillbaka till läkaren och han tyckte att det var dags att sätta igång det hela. Lite överrumplade men mycket glada gick vi därifrån. Jag hade då fått medicin som skulle sätta igång förlossningen. Jens hade ett möte på jobbet på förmiddagen och vi bestämde att jag skulle åka hem till Julie medan han jobbade klart och sen skulle han möta mig där.

Ungefär när Jens kommer till Julie vid lunchtid börjar jag känna sammandragningarna. De kändes ungefär som mensvärk i ryggen. De gjorde inte mycket ont i början men de började öka i smärta under eftermiddagen. Jens hade fått mer jobb att göra så Julie följde med hem till oss för att kunna "underhålla" mig medan Jens jobbade klart. Efter ett par timmar börjar värkarna öka i frekvens men är fortfarande uthärdliga. Läkaren hade sagt åt oss att komma in när det var ungefär 8 minuter mellan dem men jag hade nog bara 2-3 minuter mellan dem men de gjorde inte jätteont så vi stannade hemma. Framåt kvällen märker jag att de minskar i styrka och när klockan är 22 har de slutat helt. Vi ringer då till läkaren för att se vad vi ska göra. Han tycker att vi ska vänta hemma till morgondagen och ber oss komma in till sjukhuset kl 9. Vi går och lägger oss och under natten har jag några sammandragningar som inte gör ont.


Torsdag 7e oktober

När jag vaknar på torsdagen har sammandragningarna kommit igång igen och nu måste jag koncentrera mig på att klara mig igenom dem. Vi åker ändå in till sjukhuset och de kollar bebisens hjärtljud och min sammandragningsfrekvens. De kommer då med ca 8 minuters mellanrum och gör ganska ont. Vi får sedan träffa läkaren och han ser att jag är öppen 3 cm så gårdagen gjorde verkan även om det stannade av. Han meddelar dock att vi ändå måste gå vidare med värkstimulerande dropp på sjukhuset. Vi åker hem för att hämta väskorna och åker sedan tillbaka till sjukhuset och går till förlossningsavdelningen.

Vi kommer tillbaka till sjukhuset vid halv tolv på förmiddagen. På förlossningsavdelningen får vi lägga oss på ett observationsrum och jag får droppet på en gång. De sätter också på mig monitorer för att mäta både mina sammandragningar och bebisens hjärtljud samt en blodtrycksmaskin för att kolla att blodtrycket inte skjuter i höjden. Jag kan på grund av dessa maskiner inte röra mig fritt och blir liggandes i sängen. Det oroar mig lite eftersom att jag dagen innan klarade av sammandragningarna genom att röra på mig.

Ganska snart efter att vi har kommit in på rummet börjar det tjuta och det visar sig vara ett brandlarm. En röst i högtalarna informerar att de ska undersöka problemet. Det kändes lite osäkert att ligga där med alla slangar i sig och höra att det är ett brandlarm på sjukhuset... Kort därefter meddelar de att det är ett falskalarm så vi kan andas ut.

Värkarna kommer ganska snart igång på riktigt och kommer med ca 2 minuters mellanrum. Jag får koncentrera mig ordentligt på att klara mig igenom dem och det känns ganska jobbigt att veta att detta är bara början. Vid tretiden på eftermiddagen börjar jag få det jobbigt och läkaren kommer förbi just då. Vi diskuterar eventuell smärtlindring. Vi kommer fram till att en epidural är den bästa lösningen. Han säger att han kan ta hål på vattnet också om jag har epidural och då kommer förlossningen att gå fortare. Jag får sedan skriva på ett papper där jag är medveten om riskerna med epiduralen och det känns lite olustigt.

Bara 2 minuter efter att han har gått får jag en riktigt jobbig sammandragning och sen säger det pang i magen. Kort därefter forsar det vatten ur mig och tillslut inser jag att det är vattnet som har gått. Efter detta går jag in i en dimma av smärta och jag kommer nu bara ihåg fragment av den tiden. Vi blir inrullade på ett förlossningsrum och på vägen dit mitt i en sammandragning ser jag en massa folk. De har guidade turer på sjukhuset och de råkar just ha en när jag blir iväg rullad i korridoren. Jag skrämde nog en del blivande mammor, haha!

Vi får komma in på rummet och kort därefter kommer han som ska sätta epiduralen. Det visar sig vara min läkares bror. Verkar vara ett familjeföretag vi har hamnat på :) De vill att Jens ska gå ut när de sätter epiduralen men jag vägrar och han får stanna. Han har svårt att sätta epiduralen eftersom att jag inte kan lägga mig som de vill på grund av smärtan och han får försöka ett par gånger. Tydligen har jag antagligen rört mig och något går fel vid insättandet och han meddelar att jag efter förlossningen måste ha ryggläge med huvudet platt i 12 timmar efteråt annars kan jag få ont i huvudet.

Efter några minuter börjar den ge effekt och jag börjar må mycket bättre igen. Jag har fortfarande känsel i fötterna och kan röra på ena benet, det andra blir bort domnat. Jag känner ett otroligt tryck nedåt och tycker att hennes huvud rör sig nedåt. De kollar därför hur öppen jag är och får meddelat att jag redan är 7-8 cm öppen. Jag förstår då varför jag har haft så otroligt ont. På ca 4 timmar jag öppnat mig ca 5 cm vilket är ganska snabbt. De ökar dosen med epidural för att jag inte ska krysta för tidigt och när den väl börjar verka så mår jag väldigt bra. Det är den här tiden på förlossningen som vi nu i efterhand ser som otroligt positiv. Vi sitter och myser och är otroligt lyckliga ihop. Det är tyst i rummet och vi sitter och småpratar om allt möjligt. Jens kommer på att han inte har varit på toa på hela dagen och går iväg på toa. När han kommer tillbaka ler han och säger att det står mrs Hobroh på dörren. Det är ju lite roligt eftersom att vi bara 3 dagar senare faktiskt ska gifta oss och jag ska byta till Hobroh. Han hade hört skrik i korridoren när han gick iväg och hoppades på att han skulle hinna tillbaka i tid. (Vilket han gjorde)

Barnmorskorna kommer in vid flera tillfällen och kollar hur jag ligger till och de beslutar också att de ska dra ner mängden smärtstimulerande dropp eftersom att det går så fort. Strax innan 5 på eftermiddagen kollar de mig igen och då är jag helt öppen. De kan också se en del av hennes huvud så hon är på väg. De kallar på läkaren och stänger av epiduralen så att jag ska kunna känna krystvärkarna. Hur de kan veta det vet jag inte men de säger att krystfasen kommer att bli kort. Medan vi väntar på läkaren och barnmorskorna håller på att göra iordning allt inför att hon ska komma ut sitter vi och är otroligt lyckliga. Det slår oss att vi kommer att få träffa vår bebis inom ett par minuter och att vi alldeles snart ska bli föräldrar. Det är även i detta ögonblick svårt att greppa och allt känns väldigt surrealistiskt.

Läkaren kommer in efter ett par minuter och de gör mig redo för att krysta. Jag har fortfarande ingen direkt känsel men känner att det trycker på nedåt. Läkaren ber mig ta ett djupt andetag och sen ska jag krysta. Jag krystar ett par gånger men blir sedan helt slut. Jag har tydligen inte tagit tillräcklgt djupa antetag och luften tar därför slut för tidigt. Nästa gång tar jag ett djupare andetag och då går det mycket lättare. När jag tar krystat ett par gånger ber han mig att bara ta ett par djupa andetag. Vad jag får reda på av Jens i efterhand är att han då håller på att lirka ut henne medan jag andas. Sakta sakta kommer hon ut. Efter ytterligare ett par krystningar kommer hon ut. Det är en liten blåaktig bebis som kommer ut ur mig. Min första reaktion efter att hon har kommit ut är att "oj, det fanns verkligen en bebis därinne" De suger rent hennes luftvägar och sen får jag henne på mig. Vi är alldeles överväldigade och bara tittar med häpnad på vår söta söta bebis. Jens som har tvekat lite över att klippa navelsträngen får frågan om han vill göra det och han tvekar inte utan ser det då som en självklarhet. Han tycker att det känns som att klippa i tyg i flera lager. Efter ett par minuter säger läkaren att allt är klart. Jag blir lite förvånad och frågar om inte moderkakan ska ut. Han ler och säger att allt är klart. Vi har varit så upptagna med att titta på Meja att jag inte har sett eller känt att han har hållt på. Jag frågar också hur det har gått för mig därnere och han säger att allt ser bra ut och han har bara sytt ett litet stygn. Jag intygar därför att man kan ta epiduralbedövning utan att man nödvändigtvis kommer att spricka.

Hon skrek bara lite när de sög rent hennes luftvägar men efter det ligger hon bara och tittar. Hon tittar på oss med stora ögon och vi är otroligt lyckliga. Vi får ligga kvar på förlossningsrummet en bra stund med henne på magen och sen väger de och mäter henne och vi får åka upp på rummet.

Vi har klarat oss igenom en förlossning. Vi är otroligt nöjda med läkaren och vården vi fick under förlossningen. Alla var otroligt professionella och kompetenta och vi kände oss trygga under hela resan. Man undrar innan hur man kan föda ut en sån stor klump mellan benen. Nu när hon faktiskt har kommit ut därifrån utan att göra en massa skada kan jag fortfarande inte förstå att hon har funnits därinne och jag kan definitivt inte fatta att hon har kommit ut därifrån... Vissa saker ska man tydligen inte förstå!

Avbrott

Värkarna stannade av igår kväll. Vi pratade med läkaren på telefon vid 11 tiden och han sa åt oss att komma in nu på morgonen. Jag känner mig lite orolig inför dagen eftersom att det inte gick som det skulle igår men det är väl ingen återvändo så vi tar nya tag idag. Ingen bebis än så länge alltså.

Jätteskön helg

Lördagen började med läkarbesöket på morgonen. Jag hade lite ställt in mig på att vi kunde får förlossningen igångsatt eftersom att jag inte mådde speciellt bra. Huvudvärken var konstant och på grund av detta kunde jag inte alls sova på nätterna. Jag mätte trycket både hemma på morgonen och hos doktorn och det låg runt 150/100 båda gångerna vilket inte är speciellt bra. Han undersökte mig och jag var fortfarande helt stängd och vi beslutade därför att vänta några dagar till. Jag fick en extra blodtryckstablett och även lugnande till kvällen så att jag ska kunna sova. Vi har nytt läkarbesök på onsdag så då får vi se vad han säger. Jag mår mycket bättre nu efter att ha sovit bra två nätter och trycket har gått ner lite mer nu så vi kommer nog antagligen låta naturen ha sin gång.

Efter läkarbesöktet åkte vi till Regina, Ulf och Bianca och fikade. Hon är jättesöt och sov hela tiden vi var där. Det var ett bra besök för Jens för hon var tyst hela tiden :) Lunchen åt vi på en italiensk restaurang efteråt. Jens åt så mycket kaffebröd så han orkade inte äta upp all sin mat så det blev hans kvällsmat på kvällen.

Jens stora uppdrag just nu är att se till att jag vilar så vi gick och la oss och sov 1,5h när vi kom hem vilket verkligen behövdes. 

Kvällen spenderades framför tvn och vårt Wii spel. Vi har inte spelat Wii sports på jättelänge så det var jättekul och Jens slog mig i alla sporter förutom bowling...


Vi fick också paket i helgen. Paketet var från vår bebisens amerikanska mormor och morfar. Vi fick jättefina grejer. Bland annat ett får som ska vara bra för sömnen. Det har vågljud, regnljud, hjärtljud och valljud. Andra saker var en dvd med tips för att få bebisen gladare och få bättre sömnrytm. Vi fick också två omgångar med kläder som de älsta döttrarna Kelley och Melissa hade på sig när de var små. Det var precis som julafton här hemma. :)

I går åkte vi till den botaniska trädgården och gick en promenad. Vi åt även lunch på en restaurang där. Tyvärr var halva Singapore där med sina barn och det var hysteriskt. Som vanligt har jag med mig öronproppar åt Jens men det var inte direkt mysigt. Promenaden var desto bättre och det var skönt att röra lite på sig. 

Efter promenaden åkte vi förbi Julie och Adam för att skriva ut ett papper och de följde med oss hem sedan och åt midddag och spelade mer Wii. Vi blev totalfördedrade av dem i Bowling så det var väl sådär kul... ;)

Jag hade sammandragningar under hela kvällen men de slutade när jag gick och la mig. 

Här helgens bilder

 Paketöppning

 Jens älskar ljud från vatten så frågan är vem som kommer att sova bäst.

Här är alla presenterna som vi fick. De hade skickat med bilder på när deras döttrar hade på sig kläderna när de var små.

 Vi tog kort på grannarnas bilar. Jens var mycket imponerad av bilarna.

 Adam och Jens i full boxningsaction.

 Lunch vid botaniska trädgården

 Min pizza var fantastiskt god. Parmaskinka och ruccola med parmesanost. Jag längtar till jag får äta "rå" parmaskinka men det är INTE länge kvar nu :)

 Botaniska trädgården

Mer botaniska

Två veckor kvar

Nu är det endast två veckor kvar.Inga tecken på att hon är på väg tyvärr. Har väl inte direkt förväntat mig det heller men det gör inget OM hon skulle få för sig att komma ut :) På dagens schema står det yoga nu på morgonen och sen ska jag ha fika här hemma för ena mammagruppen. Vi har också en bokklubb så vi ska gå igenom boken som vi har läst. Mer om detta i ett senare inlägg. Nu ska jag hoppa in i en taxi och åka till yogan. Så här ser jag ut när det är två veckor kvar. Explosionsvarning!

blodtrycket

Jag blev beordrad att ha koll på blodtrycket hemma nu efter läkarbesöket i tisdags. I morse när jag kollade så hade det gått upp ännu mer än vad det var i tisdags. Det uppmättes imorse till 150/100 vilket man nu säger först. Efter några timmars vilande tog jag det igen och då hade det ökat ytterligare till 150/105 så då ringde jag läkaren. Jag fick två alternativ: medicin eller igångsättning. Visst vill jag att hon kommer ut snart men jag vill inte forcera fram det genom igångsättning vilket han inte heller såg som ett alternativ. Så jag har nu åkt till sjukhuset och hämtat medicin som jag ska ta fram till förlossningen och sen får vi hoppas att det stabiliseras igen. Känns tungt att behöva göra det igen eftersom att det varit bra ett par månader nu.

dr Paul Tseng

Vi har ju som vi har nämnt ett antal gånger en doktor här som jag numera besöker varje vecka. Han är också den som (om inget händer) ska ta emot bebisen när hon behagar att komma. Det var ett av mina dilemman i början att faktiskt hitta en läkare som vi gillade. Jag spenderade många timmar på olika forum och informationssidor för att hitta läkare som verkade bra. Vi fick rekommendationen att träffa 3 läkare för att sedan ur dessa tre välja vem vi skulle fortsätta med.

Vi har nu på senare tid märkt att vår läkare dr Paul är väldigt populär bland andra expats och det är alltid någon som har haft eller har honom som läkare. Under vår föräldrakurs nämndes två läkare som är de ansåg vara lite bättre än de andra och "vår" dr Paul var en av dem. Idag har jag varit på gravidyogan igen och idag var första gången som hon nämnde några läkare och även hon nämnde dr Paul som en av dem som stod ut. Det känns verkligen tryggt att veta att vi har valt en läkare som är omnämn och som många har bra erfarenhet av. Vet inte om vi har nämnt det men han har skrivit en bok med en svenska. Jag sökte på den på internet nu och den har sålts på flera bokaffärer i Sverige. bland annat här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185225584

Jag var förresten hos honom igår och allt ser bra ut med bebisen. Huvud ner och magen växer. Mamma däremot har återigen ett krånglande blodtryck och blev beordrad vila - jag gör ju inte så mycket annat...de kollade upp en eventuell havandeskapsförgiftning men allt såg bra ut så det är "bara" blodtrycket det är fel på... Jag hade också gått ner ett halvt kilo, hihi :)

Swea fika och förvärkar

Jag åkte till Botaniska trädgården i förmiddags och träffade Sweamammor som hade varit på promenad i trädgården. Jag har inte riktigt orken att promenera ännu men en fika tackar jag ju inte nej till :) De har en jättegod musli med färska frukter så jag var faktiskt ganska nyttig för en gångs skull. 

De tyckte också att magen hade ramlat ner ordentligt så vi får väl se vad dr Paul säger imorgon när jag ska dit. Det är alltid trevligt att träffa dessa mammor eftersom att man får tips på olika saker som man inte har koll på och de har oftast samma åsikter när det gäller hur man ska förhålla sig till saker här jämfört med Sverige. 

Nu under dagen har jag mest tagit det lugnt. Jag sov ett par timmar efter lunch och det behövdes. Vi hade ju två sena kvällar i helgen och kroppen säger till direkt efter det. Jag har också fått ökande mensvärk nu under eftermiddagen. Inte att det är jätteont men det känns. 

Regina har förresten fått en liten Bianca. Hon föddes i fredags eftermiddag genom ett akut kejsarsnitt då hon hade pluttat i vattnet. Mamma, pappa och Bianca mår jättebra och de är nu hemma igen.  

på gång??

Antagligen inte men det känns annorlunda nu i alla fall! Jag har haft mensvärksliknande smärtor hela dagen idag. Det är ett av tecknen på att kroppen faktiskt förbereder sig på att få ut en liten bebis.

Jag skrev ju igår att jag är jättevarm om kvällarna nu men idag har jag svettats konstant och då har jag inte varit ute något. Jag var och käkade lunch med Julie och hennes granne Theresa och jag tyckte att det var så varmt. Till slut frågade jag om de tyckte att det var varmt. Julie tänkte ljuga först sa hon men sen sa hon att det absolut inte var varmt...

Theresa som inte har sett mig på några veckor tyckte att magen helt klart hade sjunkit. Det känner jag ju i och med att jag kan andas lättare men det är ändå skönt att få höra att det syns.

Inte bara jag som är trött på detta nu...

Inatt har jag sovit fruktansvärt dåligt. Flera kvällar i rad har jag mått riktigt dåligt. Jag känner mig sjuk och febrig (har ingen feber, har kollat) och är jättevarm. Det spelar ingen roll vad ACn står på, jag känner mig lika varm ändå... Igår satte jag den tillslut på 17 grader vilket inte hjälpte. Utöver detta hade hon världskrig i min mage igår. Det var precis som att hon ville gräva sig ut. Det roliga är att det som hjälpte var att Jens pratade med henne, då lugnade hon faktiskt ner sig. Hoppas att hon kommer att fortsätta lyssna på pappa även i framtiden :)

Jag tror att hon också är trött på att ligga i min mage, det börjar bli trångt nu. Hon har ju vänt sig nedåt med huvudet också och när hon trycker huvudet nedåt så isar i hela underlivet, inte alls skönt och försvårade verkligen mina sömnförsök igår.

Det konstiga är att jag mår jättebra under dagen och nu ikväll mår jag likadant som tidigare kvällar. Hon har också börjat leva om i magen men jag hoppas att jag kan få sova lite bättre inatt.

Självklart har jag kollat upp dessa symptom (både isandet och att jag känner mig varm) och de är som allt annat MYCKET vanliga...bara att gilla läget alltså.

Läkarbesök nr xxx

Idag var det då dags för ett läkarbesök igen. Vet inte vilket i raden det var men det har varit ett gäng nu. Allt ser bra ut. Hon har vänt sig nedåt och även sökt sig nedåt också. Jag har faktiskt känt av att hon har sjunkit lite eftersom att det numera är enklare att andas jämfört med några veckor sedan. Nu är det läkarbesök varje vecka så jag ska tillbaka på tisdag igen.

På vägen hem åkte jag taxi med en väldigt trevlig taxichaufför. Han var väldigt intresserad av andra kulturer och frågade mig om Sverige och svensk kultur. Han var tydligen väldigt intresserad av Europa och önskade att han någon gång i livet fick möjlighet att åka dit. Under tiden tar han reda på hur det är i Europa genom att fråga Européer hur det är därborta. Han höll dock på att "köra i diket" när jag berättade att många inte gifter sig innan de flyttar ihop och skaffar barn. Jag hade inte mage att säga att Jens och jag inte är gifta med tanke på att han helt klart såg min mage. Han menade att hans föräldrar hade slagit ihjäl honom om han hade gjort likadant, hoppas att det endast var ett uttryck! Hans äktenskap var ett arrangerat äktenskap och jag fick höra hela historien hur de fick se varandra men inte prata med varandra förutom över telefon. Efter bröllopet flyttade hon in hos honom och hans föräldrar tills de hade råd att köpa en egen lägenhet. Nu har de varit lyckligt gifta i 20 år och har två pojkar. En mycket trevlig man och det är verkligen intressant att höra om andra kulturer!

SWEA fika

Nu har jag haft de svenska mammorna här på fika. Det blev lyckat men vi var inte så många. Förra gången var det jag och Regina som var gravida och resten mammor med barn. Idag var det tvärt om. Regina är fortfarande gravid, hon har nu gått 4 dagar över tiden och sen var det ytterligare en gravid tjej som kom. Två mammor fick förhinder i sista minut så det blev bara två mammor här idag.

Bakningen då, jo det gick bra. Jag fick tillslut koll på hur ugnen funkade och fick muffins som blev genomgräddade. Däremot så hittade vi ju inget vaniljsocker så det blev vaniljpulver istället. Tyvärr överdoserade jag det i en av muffinssmeten så den blev inte så god... men det fanns ju andra :)

Resten av dagen ska ägnas åt att skriva en förlossningsplan. Har hört att den inte alls kommer att följas direkt under själva förlossningen men det viktigaste är nog hur vi vill ha det efteråt. Inte ge annan mat än via amning, inte  föra bort barnet om vi inte går med på det, vilka vacciner etc.

Imorgon ska jag på nästa läkarbesök så det ska bli spännande om hon har vänt sig nedåt igen. Tvivlar dock på det...

mindre än en månad kvar!

Igår var det den 8e september och beräknat förlossningsdatum är den 8e oktober så vi går nu in på vår sista månad. Det är tungt och jag sover dåligt och jag vill ha tillbaka min kropp igen så det är nedräkning på högsta nivå!

Vi vet inte hur många gånger vi säger till varandra "det ligger en bebis här inne..." och "vi ska faktiskt bli föräldrar snart" utan att det egentligen går upp för oss att så är fallet. Jag tror inte att man kan vara helt förberedd eller helt förstå vad som ska hända. VI kan det i alla fall inte.

Väskan ska packas i helgen och förlossningsplanen ska skrivas innan läkarbesöket på tisdag så det börjar verkligen närma sig.

Jens fick en förfrågan om hur lång tid de skulle reservera åt honom när de ska åka till Kina i slutet av september. Det var tydligen hela teamet som skulle åka dit. Jag blev alldeles iskall när jag hörde det men han försäkrade mig om att han verkligen inte skulle åka! Han får ta sin presentation på telefon eller något liknande. Han stannar HÄR hos mig. Jag har verkligen ingen lust att ringa honom och be honom komma hem när han är en 5 timmars flygresa härifrån...nope!

Ni får hålla tummarna för att den sista månaden går förbi utan större komplikationer och krämpor.

Sista föräldrakursen

I måndags var vi på sista föräldrakursen. Det har verkligen varit en bra kurs. Vi valde att ta en dyrare kurs som hölls av västerlänningar och där de flesta deltagarna också var västerlännigar. Vi har ju märkt att man kan få lite konstiga råd och tips gällande graviditeten just från Singaporeaner och vi ville därför inte gå en kurs som hölls av dem för att undvika dessa råd. Vi har under kursen märkt att vi har fått massa tips på hur man ska förhålla sig till vissa idéer som de ha. Bland annat att Jens ska insistera på att följa med barnet om något händer efter förlossningen. Det är tydligen i vanliga fall endast mamman som får följa med in på avdelningen där de tar hand om barnen. Vi har också fått massa tips om vad man kan skriva i sin förlossningsplan (som jag måste skriva på idag...) gällande amning, när man kan tänka sig att bli igångsatt tidigast och om man vill ha barnet på rummet eller om de ska ta hand om det. Vanligt här är att man inte har barnet på rummet och att de sköter om barnet under tiden som man är på sjukhuset. Man måste exempelvis ställa krav på att man vill vara med då de badar barnet första gången... Vi kommer hålla på som två gestapo på sjukhuset för att få vår vilja igenom men vår föräldrakursledare sa det att det gäller bara att ställa ner foten så går det mesta bra!

Här är det ju också massa kommentarer om swaddling alltså linda in barnet i ett lakarn som en korv. Jag tycker personligen att det ser trångt och obekvämt ut för barnet men det är väl precis hur den har det just nu i magen. Så det är väl en bra övergångsfas för den att vänja sig den riktiga stora världen. Kommer nog inte att göra detta men det är tydligen så de gör på sjukhuset...suck

Vi är båda väldigt nöjda av att ha gått kursen men det är lite läskigt att inte ska gå dit mer eftersom att vi har gått igenom ALLT nu...vi ska alltså kunna ta hand om hon därinne nu. Hur ska det gå till!? :)

"Ups and downs" - dag och lite magbilder

Det har inte hänt så mycket idag förutom ett antal stunder som har förgyllt eller förpestat dagen. Det började med att Jens ringde i morse och meddelade att han hade tappat plånboken på bussen. I vanliga fall har man en "plånboks koll" innan man går av bussen eftersom att man måste scanna busskortet som vi har i våra plånböcker innan man går av. Jens hade dock glömt sitt busskort idag (nog första gången det händer) och han fick därför betala kontant och därför behövde han inte scanna plånboken.

Min dag började lite bättre. Vår städerska kom kvart i tio idag. Hon ska komma kl tio men har aldrig varit här innan kvart över (vanligast är halv 11) så jag hann inte äta frukost. Hon börjar alltid med disken så jag ville inte hålla på i köket medan hon var därinne så jag bestämde mig för att ta en frukost på Starbucks istället. När jag står i  kön så får jag en klapp på ryggen av en tjej och hon säger "you look great". Inte varje dag man får en sån kommentar av en okänd människa sådär. Det gjorde verkligen min dag :)

Efter frukosten åkte jag till Jens jobb för att äta lunch med honom. Kan visst äta hur ofta som helst numera ;) Vi åt lunch cafeterian på hans jobb. Jag åt en fantastiskt god grillad fisk med sparris och potatismos. Priset för den lunchen var ca 25kr. Vi har sagt att Jens ska börja ta med mat hem därifrån och efter den här lunchen är det helt klart bestämt! Det var jättemysigt att träffas och äta lunch och jag och bebisen kommer att åka till Jens jobb och träffa pappa på lunchen många gånger!

När jag är på väg från Jens jobb ringer han och meddelar att hans plånbok är upphittad. Den finns på bussterminalen så jag ska åka och hämta den imorgon. Väldigt skönt!!

Jag åker ner till stan efter lunchen och hämtar ut Jens byxor som fick fläckar när han var hos frisören. Tyvärr gick de inte bort av kemtvätten så det var bara att gå till frisören igen och meddela att de faktiskt hade förstört  hans byxor...suck! Japp, lika bra att ta tag i det på en gång så jag går in med byxorna till frisören. Jag får prata med managern igen och visar byxorna. Han ber om ursäkt om och om igen och frågar hur vi vill bli kompenserade. Vi måste ju köpa nya byxor så vi behöver bara komma in med kvitto så kompenserar de detta. Bättre service kan man leta efter! Nu ikväll kom vi på att byxorna är en del av en kostym så kavajen blir ju lite överflödig utan byxorna...

Jag stannar sedan och köper några cupcakes som jag tar med till Regina för en liten fika. Hon bör föda vilken dag som helst och har nog alla tecken på att det BORDE hända nu men hon vill inte komma ut ännu... Jag får också med mig bilderna som vi tog för några veckor sedan. Jättefina bilder på Jens, mig och magen :) Vissa bilder stannar i vårt privata album men här får ni lite smakprov. Jag är i 34e veckan när dessa bilder är tagna.

Nya rekommendationer om mat och varför man ska undvika att ramla under graviditeten

Jens berättade för sina assistenter igår om vår kräftskiva. De blev förskräckta över att jag hade ätit kräftor. I Singapore rekommenderas det att gravida inte äter kräftor, hummer, krabba, ja allt med klor. Anledningen till detta är att barnet kan komma ut med fingrar som är ihopväxta precis som klor... Det lät ju inte riktigt klokt. Jag frågade därför vår Filippinska städerska idag om hon hade hört talas om detta. Hon blev också förskräckt över att jag hade ätit kräftor och förklarade för mig att det verkligen är sant. Äter man skaldjur med klor så är det stor risk. Hon höll en mycket allvarlig min när hon berättade det och jag fick kämpa med att inte skratta. Sen frågade hon mig om jag hade ramlat under graviditeten och det har jag ju inte. Det var tur det sa hon eftersom att det då finns stor risk att bebisen får gomspalt av detta. I och med att barnet ofta ligger och suger på tummen eller handen så kan fallet med stor sannolikhet innebära att bebisen slår ut överläppen och gommen och gör att det blir ett hack upp till näsan...  Hon förklarade också att det ändå var skönt att veta varför barnet får dessa åkommor för då behöver man ju inte fundera på varför detta har hänt!

Ja, man lär sig något nytt varje dag!

ordning och reda

Singapore är ett väldigt vänligt land. Man kan ofta få hjälp om man frågar någon på gatan och de är ofta väldigt hänsynstagande gällande gravida kvinnor. Igår åkte Julie och jag hem från lunch. Vi valde mellan att ta en taxi eller bussen som går ganska ofta och vi valde att ta bussen. Vi sitter och väntar ett bra tag och bussen är så sen denna gång. När bussen tillslut kommer är den helt full. Det brukar inte vara nåt problem då människor här ofta är vänliga och ger upp sin plats om man är gravid. Problemet var att alla reserverade platser var upptagna av äldre människor vilka helt klart var mer behövande av att sitta ner. Resten av bussen var också full och ingen hade lust att ställa sig upp denna dag... När vi åkt en station stannar bussen och busschauffören vänder sig om och ropar ut om det verkligen inte är någon som kan tänka sig att ställa sig upp så att vi kan sitta. Det dåliga samvetet hos några yngre längst bak blir tydligen för stort och vi får sätta oss ner.

Det kallar jag ordning och reda!

Paket!

Idag fick vi en tidig julafton. Vi fick paket från mina föräldrar. Jag bad mamma gå runt och kolla lite på rean i Sverige då vi endast behöver sommarkläder till henne i början. Jag tror nog att det blev lite mer än reakläder :) Fantastiskt söta klänningar och bodys fick vi. Ska ta kort på dem och visa hur otroligt söt hon kommer att bli i sina nya kläder. Nu är det bara henne vi väntar på!

Vi fick också lite nödvändiga gjejer såsom osthyvel och potatisskalare. Nu blir det att åka till ikea igen och köpa riktig ost :) Vi fick också varsin svensk flagga som vi ska ha med oss på ungdoms os i helgen när vi hejjar på våra svenska talanger.

Jens och jag var förresten hos läkaren idag igen. Hon växer så det knakar. Väger nu 2.1 kg och hon har nu fattat vart utgången är och har vänt sig med huvudet neråt! Blodtrycket är fortfarande bra. Fantastiskt bra skulle jag säga, 120/70. Jag fick även en rekommendation om en sjukgymnast som ska ta en titt på min rygg imorgon. Hoppas på underverk :)

Nu är det natti natti!

föräldrakurs

Igår var vi då på vårt första föräldrakurs tillfälle. Det var ca 8 par där som skulle ha barn runt samma tid som oss. Vet inte riktigt om det är några som vi kommer att umgås med i framtiden men de verkade väl trevliga.

Första tillfället handlade om förlossningens olika faser och vad man kan göra för att underlätta samtliga faser. Som jag skrev i förra inlägget så insåg jag i söndags att det faktiskt börjar närma sig. Igår gick det upp för Jens. Vi fick berättat om hur vi vet att vi faktiskt har riktiga värkar och inte bara "övningsvärkar", vad man kan göra hemma för att det ska vara så behagligt som möjligt och sen fick vi demonstrerat hur en docka kunde komma ut ur livmodern. Det var en stoor docka...

Kursen blir bra! Vi känner att vi lär oss en hel del och vi blir också mentalt förberedda på vad som faktiskt ska hända inom en snar framtid.

Efteråt fick vi vår belöning! Vi åt på Chilis, en av mina favoritrestauranger från tiden i USA. Det var jättegott. Jens beställde ribs vilket brukar vara ett misslyckande då han aldrig är helt nöjd men denna gång var han också nöjd :)

Dagens bekännelse...

Jag ska helt enkelt säga som det är... jag gillar inte att vara gravid! Jag har lovat att inte ge ut en bok i att vara gravid eftersom att det antagligen skulle innebära att det inte blev några mer barn men jag antar att det inte innefattar att skriva om det i bloggen ;) Så om det är någon därute som är lite skeptiskt till att bli gravid läs inte detta inlägg. Vänta till i oktober så får ni en antagligen mycket positivare bild av graviditeten när jag inser att det är värt det när jag har fått ut henne.

Jag har nog levt i en fantasivärld där jag ser massa gravida kvinnor som ser så harmoniska ut och har ett lyster omkring sig. Jag har naturligtvis vetat om att man mår illa i början och att man är trött. Tröttheten i början är inget man kan beskriva. Det är en trötthet som innebär att man bara vill sova från det att man vaknar till att man somnar på kvällen. För min del blev det tyvärr sent då jag, när jag väl fick sova, inte alls kunde göra det...

Jag vet inte om det berodde på tröttheten, saknaden av Jens eller graviditeten men oj vad jag grät under denna period. Det var säkert något varje dag som gjorde mig ledsen. Kunde vara något på tv, att jag tappat något eller absolut ingenting som gjorde att jag började storgråta.

Tydligen kan man utveckla cystor kring livmodern som i ovanliga fall kan brista. Brister dessa gör det otroligt ont. Jag fick graviditetscystor som också sprack. Första gången som detta hände var den 29e januari och jag trodde att jag hade fått ett missfall. Jag minns hur jag står hos en kund och gör en inventering. Det var en inrednings och smyckesbutik på inne på Stureplan och jag försöker hålla masken över min smärta. Jag hoppas att inventeringen kan gå fort men de har så mycket frågor och inget stämmer så det drar ut på tiden. Tack för den förelsedagspresenten tänkte jag men det gick över.

Jag ska erkänna att jag inte har mått speciellt illa. Jag har under denna tid kräkts en gång (om man bortser från min matförgiftning) och endast mått lite småilla hela tiden. Tack Coca Cola för det enda botemedlet för illamåendet!

Efter 13-14 veckor avtar tröttheten helt mirakulöst. Jag kommer ihåg att jag var i Oslo med mina gamla klasskompisar från universitetet och jag kunde helt plötsligt vara med hela kvällarna (jag gick visseligen inte med ut på kvällen men då var klockan nästan 1.) Jag vet att jag var orolig för att klara av hela helgen med aktiviteter på dagarna och sena kvällar men det gick bra och kul hade jag! :)

Strax innan jag åkte till Singapore mår jag bra! magen är inte speciellt stor och tung. Jag kan röra mig fritt och illamåendet och tröttheten är som bortblåst. Det är nästan så att man inte känner sig gravid. Gråtatackerna minskade också drastiskt även om de fortfarande förekom. Detta fortsatte en bra bit in i tiden här i Singapore.

Efter ett tag började ryggen och ena höften göra sig påmind. Jag märkte ett tydligt mönster att jag fick ont i ryggen när jag inte kunde luta mig bakåt och om jag exempelvis satt på en pall för länge. Hade jag bara ryggstöd så gick det bra. Nu har det gått så långt att det inte räcker med ett vanligt ryggstöd. Helst vill jag ligga ner på sidan för det gör minst ont eller om jag lägger en kudde i svanken så kan det gå bra ett längre tag. Mirakelkuren som jag har upptäckt nu är att simma några längder i poolen och sedan ligga i vår jaccuzzi här nere. Jag har inte på bubblorna eftersom att jag har hört att hon kan få hörselproblem av det men att bara få flyta och slippa tyngden på ryggen är underbart.

Gallsten är ju tydligen en annan vanlig åkomma vid graviditeten. Är inte alls skönt och inget jag rekommenderar alls. Jag tror att det värsta är över och jag åt till och med ett ägg igår utan problem :)

Mardrömmar är också vanligt. Jens sa åt mig att skriva ner mina drömmar för de var så otroligt roliga även om de för stunden är mardrömmar. Den enda jag kommer ihåg nu är att Julie och Adam våra vänner här blev krympta och sedan inbakade i en kaka som ett monster försökte äta upp. Jens skrattade så att han grät på morgonen. Nu har drömmarna om förlossningen börjat. Den första jag hade var att hon kom ut som en tvååring som kröp... jag tror faktiskt att man behöver den första tiden med ett mer eller mindre orörligt barn som man kan öva byta blöja på och bära tills att hon växer och inte alls sitter still när man ska göra allt.

Nu sitter jag och försöker komma på fler saker och har svårt med det pga minnet...jo just det...minnet är ju en sak som man total tappar. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att ååh, det skulle jag ju göra idag, glömde visst bort det. Så fruktansvärt irriterande. Det är tyvärr inte bara minnet som blir dåligt utan man blir rent sagt dum i huvudet också. Jag fattar ingenting när Jens eller någon annan förklarar något och huvudräkning är inget vi ska gå in på. (Jag var visserligen ingen stjärna på det innan men nu...) Det känns ibland som Jens stackarn har fått en dum blondin på halsen. Men han bara ler och säger att jag är söt :)

Anledningen till detta inlägg är gårdagskvällen. Jag ska gå och lägga mig och håller på att smörja in i princip hela mig med en olja som ska förhindra bristningar. Vilket inte helt har hjälpt då de har börjat dyka upp...I spegeln ser jag bara en otroligt uppblåst person med jättemage och en del strimmor som syns... I och med denna syn börjar jag storgråta och tycker att livet är pest. Jens försöker som vanligt att trösta men tårarna slutar inte. Mitt i allt inser jag att jag har börjat blöda näsblod igen(också vanligt när man är gravid) och då blir jag bara ännu argare. Ska man inte ens få gråta ifred... Tydligen är det vanligt att tröttheten och gråtattackerna blir vanligare i tredje trimestern som jag är inne i nu så jag är helt normal. Ryggen gör ont och jag försöker hitta en bra position att sova på. Jag vrider och vänder på mig och flyttar kuddar upp och ner och helt plötsligt hör jag ett pang. Det är mitt vattenglas som har vält med vatten i. Vatten överallt och det är bara att börja torka. Jens som egentligen är jättetrött hoppar upp och torkar upp allt vatten. Under natten går jag som vanligt upp på toa minst en gång och vaknar ett antal gånger till och vänder på mig. En gång vaknar jag av att örat gör ont för att jag har legat på samma sida för länge och örat har varit vikt. Bara att vända på sig. 2 gånger vaknar jag av kramp i vaden och när jag bänder tillbaka den så får jag kramp i framsidan av benet istället. Jag både dricker mjölk och äter kalciumtabletter men det hjälper inte. När Jens väcker mig och säger att han ska gå till jobbet får jag den vanliga pussen och en kram som måste avbrytas för att bända bort ytterligare en kramp så säger han "du har det inte lätt nu" Nä-ä, jag har det inte lätt, han har rätt. ;) Jag kommer nog att längta efter att hon kommer så att jag kommer sluta vara gravid. Nu är det 10 veckor kvar så jag är inte riktigt där ännu. Kan bero på att vi inte ännu har köpt något till henne (förutom kläder) och att vi innan dess ska ut och resa.

Jag har som sagt säkert glömt massa åkommor som jag har haft under tidens gång men det är kanske därför som man har denna glömska så att man ska glömma bort hur det är att vara gravid. Jag måste ju också säga att det finns massa fördelar med graviditeten också. Det är väldigt mysigt när jag känner henne sparka och det är så härligt när Jens ligger och pratar med magen och lyssnar på hennes rörelser. Igår kväll blev han visserligen sparkad i ansiktet men jag tror att han gillade det :) Singapore är faktiskt ett bra land att vara gravid i. I och med att de är så försiktiga med vad man får och inte får göra så är alla runt omkring väldigt omtänksamma och jag behöver exempelvis aldrig stå på bussen eller tunnelbanan. Jag fick till ock med gå före i taxikön igår och vid ombordstigningen på planet fick jag gå i prioritetskön för att slippa stå. Jag tror inte att detta hade hänt i Sverige. Korrigera mig gärna om jag har fel!

Just nu mår jag ganska bra. Jag halvligger i soffan och har inte ont. Ska snart ut och lägga mig vid poolen och simma lite.

Jag är egentligen inte så negativ som detta inlägg antyder men ibland är det skönt att få klaga lite :)

Shanghai del 1

I tisdags åkte vi tidigt på morgonen till Shanghai. Vi är som vanligt otroligt välorganiserade och är uppe sent på kvällen innan och packar och gör allt annat som inte måste göras ;) så vi är ganska trötta. Jag som måste ha frukost men som inte har jättelust att göra det innan 6 på morgonen försöker leta upp ett ställe på flygplatsen. Gravid och numera alltid jättehungrig håller få panik då jag inte först hittar något västerländskt cafe för att få något vettigt till frukost. Tillslut hittar jag en Coffee bean och kan få en toast. Tacka vare Arlanda där man kan få en god macka och smoothie eller juice. Hmm...

Flygresan går jättebra och vi kommer fram vid 2 tiden. Vi bokar en "limo" som ska ta oss till hotellet. När vi kommer ut på gatan står det en svart lång limo och väntar. Vi följer efter mannen som ska ta oss till vår bil men han går förbi den svarta fina limon och till en grå skruttig van... så mycket för den limon...

Vi åker i vår "limo" till hotellet som ligger ca 10 min utanför centrala Shanghai. Hotellet är jättefint och vi har ett rum på 20e våningen med utsikt över hela Shanghai. Det trista är att det hela tiden är en dimma av avgaser i luften så utsikten blir inte vad den kunde ha blivit.

Vi börjar vår kulinariska resa med att äta pizza på Papa Johns pizza och sen bestämmer vi oss för att ta metron till Shanghai World Expo. Det är i princip inga köer dit så vi har goda förhoppningar till att kunna se mycket. I entren får vi scanna våra väskor och de hittar min nässpray. De blir misstänksamma och ber mig prova den. Jag visar att det inte är nån farlig vätska och vi får gå in. Väl inne så inser vi att vi inte alls kommer att kunna göra så mycket. Det är otroligt mycket folk och jätteköer till alla länders paviljonger. Vi får höra bland annat att det är en timmas kö till australiens paviljong och om man vill besöka Kinas så måste man vara där kl 6 på morgonen för att få tag på en av 30 000 biljetter som delas ut dagligen. Får man sedan tag på en såda så har man fortfarande ungefär en timmas kö framför sig innan man kommer in i själva paviljongen. Vi valde att inte göra detta...

Vi åker med en liten buss in på området och stannar i Europas område. Där hittar vi Sveriges paviljong. Den är jättefin och har två dalahästar samt ett klätterhus á la Villa Villekulla. Tyvärr är kön till paviljongen otroligt lång och jag känner att jag inte har ork i fötter eller rygg att stå där så vi skippar att gå in. Vi går istället runt lite på området och till slut ser vi att det är korta och snabba köer till Greklands paviljong. Vi bestämmer oss för att gå in där. Väl inne förstår vi varför det är korta och snabba köer. Det finns absolut inget att titta på. De har hängt upp lite bilder och några texter om Grekland. Däremot är ingen av bilderna något som vi skulle förknippa med Grekland. Ingen bild på blått hav, inga vita hus eller gamla tanter(yoghurt) som ler. Paviljongen är en stor marknadsföringsflopp för Grekland och vi går snabbt igenom. På vägen tillbaka går vi förbi Monacos paviljong. Det är ganska korta köer där också så vi ställer oss i kön. Här får vi verkligen se hur välartade kineser är. Tanter, gubbar, barn, ungdommar, ja folk i alla åldrar kryper under räcket, hoppar över räcket eller bara smiter förbi i kön. De har absolut ingen skam i kroppen och man blir verkligen mörkrädd över hur folk beter sig. Vi orkar inte stå kvar efter en stund och väljer att gå ur kön. När vi har kommit ur kön ser jag en skylt vid entren. Det är handikapp entren. Det finns också en lista på vilka som anses vara handikappade. En av kategorierna är kvinnor som är 6 månaders gravida! Jag får även ta med mig en person. Vi skrattar och inser att vi kan få gå förbi kön. HAHA!! I paviljongen visar de en film om Monacos historia. Filmen är mycket bra gjord och visar en bra bild av Monaco.

Vi ser vår chans att kunna gå in på Sveriges paviljong utan att behöva köa. Tyvärr meddelar de att de har stängt handikappkön och det blir ingen titt i Sveriges paviljong... Vi åker istället tillbaka till hotellet och äter en buffé. En lyckad första dag i Kina.

Observera det förvuxna barnet som försöker klättra upp för tornet ;)

Jag skulle ha lagt upp fler bilder men jag får bara error så nu orkar jag inte mer...