Förlossningsberättelse

Jag vill dela med mig av dagarna innan Meja föddes. Både för er men också för att jag själv ska komma ihåg det. Jag får redan nu fråga Jens om lite detaljer för minnet sviker en del tyvärr. Jag ser dock det hela som mycket positivt och hoppas att det ska framgå. Däremot ska jag inte ljuga och säga att det inte gör ont att föda barn för det gör det. Däremot så får man något otroligt positivt ut av det hela och då glömmer man bort det onda.

Tiden innan

Jag hade fått högt blodtryck under de två sista veckorna av graviditeten och fick därför till en början blodtrycksmedicin igen. Dessa hjälpe inte direkt och jag gick runt med en konstant huvudvärk och kunde inte alls sova på nätterna. Jag försökte att ta igen en del sömn på dagarna men orken kom aldrig tillbaka igen. På lördagen 39+1 veckor var vi tillbaka hos läkaren och fick ytterligare medicin och även sömntabletter för att jag skulle kunna vila upp mig inför förlossningen. Vi hade dock åkt till läkaren med inställningen att vi inte orkade längre och att diskutera en igångsättning. Han undersökte mig och ansåg att vi borde vänta några dagar till.

Sömntabletterna gjorde susen och jag sov jättebra nätterna efter besöket. Jag sov till och med utan att vakna en enda gång en natt och fick därför springa upp på toa på morgonen efter eftersom att jag var van att gå upp 2-3 gånger per natt och kissa.

Onsdag 6e oktober

På onsdagen 39 + 5 åkte vi tillbaka till läkaren och han tyckte att det var dags att sätta igång det hela. Lite överrumplade men mycket glada gick vi därifrån. Jag hade då fått medicin som skulle sätta igång förlossningen. Jens hade ett möte på jobbet på förmiddagen och vi bestämde att jag skulle åka hem till Julie medan han jobbade klart och sen skulle han möta mig där.

Ungefär när Jens kommer till Julie vid lunchtid börjar jag känna sammandragningarna. De kändes ungefär som mensvärk i ryggen. De gjorde inte mycket ont i början men de började öka i smärta under eftermiddagen. Jens hade fått mer jobb att göra så Julie följde med hem till oss för att kunna "underhålla" mig medan Jens jobbade klart. Efter ett par timmar börjar värkarna öka i frekvens men är fortfarande uthärdliga. Läkaren hade sagt åt oss att komma in när det var ungefär 8 minuter mellan dem men jag hade nog bara 2-3 minuter mellan dem men de gjorde inte jätteont så vi stannade hemma. Framåt kvällen märker jag att de minskar i styrka och när klockan är 22 har de slutat helt. Vi ringer då till läkaren för att se vad vi ska göra. Han tycker att vi ska vänta hemma till morgondagen och ber oss komma in till sjukhuset kl 9. Vi går och lägger oss och under natten har jag några sammandragningar som inte gör ont.


Torsdag 7e oktober

När jag vaknar på torsdagen har sammandragningarna kommit igång igen och nu måste jag koncentrera mig på att klara mig igenom dem. Vi åker ändå in till sjukhuset och de kollar bebisens hjärtljud och min sammandragningsfrekvens. De kommer då med ca 8 minuters mellanrum och gör ganska ont. Vi får sedan träffa läkaren och han ser att jag är öppen 3 cm så gårdagen gjorde verkan även om det stannade av. Han meddelar dock att vi ändå måste gå vidare med värkstimulerande dropp på sjukhuset. Vi åker hem för att hämta väskorna och åker sedan tillbaka till sjukhuset och går till förlossningsavdelningen.

Vi kommer tillbaka till sjukhuset vid halv tolv på förmiddagen. På förlossningsavdelningen får vi lägga oss på ett observationsrum och jag får droppet på en gång. De sätter också på mig monitorer för att mäta både mina sammandragningar och bebisens hjärtljud samt en blodtrycksmaskin för att kolla att blodtrycket inte skjuter i höjden. Jag kan på grund av dessa maskiner inte röra mig fritt och blir liggandes i sängen. Det oroar mig lite eftersom att jag dagen innan klarade av sammandragningarna genom att röra på mig.

Ganska snart efter att vi har kommit in på rummet börjar det tjuta och det visar sig vara ett brandlarm. En röst i högtalarna informerar att de ska undersöka problemet. Det kändes lite osäkert att ligga där med alla slangar i sig och höra att det är ett brandlarm på sjukhuset... Kort därefter meddelar de att det är ett falskalarm så vi kan andas ut.

Värkarna kommer ganska snart igång på riktigt och kommer med ca 2 minuters mellanrum. Jag får koncentrera mig ordentligt på att klara mig igenom dem och det känns ganska jobbigt att veta att detta är bara början. Vid tretiden på eftermiddagen börjar jag få det jobbigt och läkaren kommer förbi just då. Vi diskuterar eventuell smärtlindring. Vi kommer fram till att en epidural är den bästa lösningen. Han säger att han kan ta hål på vattnet också om jag har epidural och då kommer förlossningen att gå fortare. Jag får sedan skriva på ett papper där jag är medveten om riskerna med epiduralen och det känns lite olustigt.

Bara 2 minuter efter att han har gått får jag en riktigt jobbig sammandragning och sen säger det pang i magen. Kort därefter forsar det vatten ur mig och tillslut inser jag att det är vattnet som har gått. Efter detta går jag in i en dimma av smärta och jag kommer nu bara ihåg fragment av den tiden. Vi blir inrullade på ett förlossningsrum och på vägen dit mitt i en sammandragning ser jag en massa folk. De har guidade turer på sjukhuset och de råkar just ha en när jag blir iväg rullad i korridoren. Jag skrämde nog en del blivande mammor, haha!

Vi får komma in på rummet och kort därefter kommer han som ska sätta epiduralen. Det visar sig vara min läkares bror. Verkar vara ett familjeföretag vi har hamnat på :) De vill att Jens ska gå ut när de sätter epiduralen men jag vägrar och han får stanna. Han har svårt att sätta epiduralen eftersom att jag inte kan lägga mig som de vill på grund av smärtan och han får försöka ett par gånger. Tydligen har jag antagligen rört mig och något går fel vid insättandet och han meddelar att jag efter förlossningen måste ha ryggläge med huvudet platt i 12 timmar efteråt annars kan jag få ont i huvudet.

Efter några minuter börjar den ge effekt och jag börjar må mycket bättre igen. Jag har fortfarande känsel i fötterna och kan röra på ena benet, det andra blir bort domnat. Jag känner ett otroligt tryck nedåt och tycker att hennes huvud rör sig nedåt. De kollar därför hur öppen jag är och får meddelat att jag redan är 7-8 cm öppen. Jag förstår då varför jag har haft så otroligt ont. På ca 4 timmar jag öppnat mig ca 5 cm vilket är ganska snabbt. De ökar dosen med epidural för att jag inte ska krysta för tidigt och när den väl börjar verka så mår jag väldigt bra. Det är den här tiden på förlossningen som vi nu i efterhand ser som otroligt positiv. Vi sitter och myser och är otroligt lyckliga ihop. Det är tyst i rummet och vi sitter och småpratar om allt möjligt. Jens kommer på att han inte har varit på toa på hela dagen och går iväg på toa. När han kommer tillbaka ler han och säger att det står mrs Hobroh på dörren. Det är ju lite roligt eftersom att vi bara 3 dagar senare faktiskt ska gifta oss och jag ska byta till Hobroh. Han hade hört skrik i korridoren när han gick iväg och hoppades på att han skulle hinna tillbaka i tid. (Vilket han gjorde)

Barnmorskorna kommer in vid flera tillfällen och kollar hur jag ligger till och de beslutar också att de ska dra ner mängden smärtstimulerande dropp eftersom att det går så fort. Strax innan 5 på eftermiddagen kollar de mig igen och då är jag helt öppen. De kan också se en del av hennes huvud så hon är på väg. De kallar på läkaren och stänger av epiduralen så att jag ska kunna känna krystvärkarna. Hur de kan veta det vet jag inte men de säger att krystfasen kommer att bli kort. Medan vi väntar på läkaren och barnmorskorna håller på att göra iordning allt inför att hon ska komma ut sitter vi och är otroligt lyckliga. Det slår oss att vi kommer att få träffa vår bebis inom ett par minuter och att vi alldeles snart ska bli föräldrar. Det är även i detta ögonblick svårt att greppa och allt känns väldigt surrealistiskt.

Läkaren kommer in efter ett par minuter och de gör mig redo för att krysta. Jag har fortfarande ingen direkt känsel men känner att det trycker på nedåt. Läkaren ber mig ta ett djupt andetag och sen ska jag krysta. Jag krystar ett par gånger men blir sedan helt slut. Jag har tydligen inte tagit tillräcklgt djupa antetag och luften tar därför slut för tidigt. Nästa gång tar jag ett djupare andetag och då går det mycket lättare. När jag tar krystat ett par gånger ber han mig att bara ta ett par djupa andetag. Vad jag får reda på av Jens i efterhand är att han då håller på att lirka ut henne medan jag andas. Sakta sakta kommer hon ut. Efter ytterligare ett par krystningar kommer hon ut. Det är en liten blåaktig bebis som kommer ut ur mig. Min första reaktion efter att hon har kommit ut är att "oj, det fanns verkligen en bebis därinne" De suger rent hennes luftvägar och sen får jag henne på mig. Vi är alldeles överväldigade och bara tittar med häpnad på vår söta söta bebis. Jens som har tvekat lite över att klippa navelsträngen får frågan om han vill göra det och han tvekar inte utan ser det då som en självklarhet. Han tycker att det känns som att klippa i tyg i flera lager. Efter ett par minuter säger läkaren att allt är klart. Jag blir lite förvånad och frågar om inte moderkakan ska ut. Han ler och säger att allt är klart. Vi har varit så upptagna med att titta på Meja att jag inte har sett eller känt att han har hållt på. Jag frågar också hur det har gått för mig därnere och han säger att allt ser bra ut och han har bara sytt ett litet stygn. Jag intygar därför att man kan ta epiduralbedövning utan att man nödvändigtvis kommer att spricka.

Hon skrek bara lite när de sög rent hennes luftvägar men efter det ligger hon bara och tittar. Hon tittar på oss med stora ögon och vi är otroligt lyckliga. Vi får ligga kvar på förlossningsrummet en bra stund med henne på magen och sen väger de och mäter henne och vi får åka upp på rummet.

Vi har klarat oss igenom en förlossning. Vi är otroligt nöjda med läkaren och vården vi fick under förlossningen. Alla var otroligt professionella och kompetenta och vi kände oss trygga under hela resan. Man undrar innan hur man kan föda ut en sån stor klump mellan benen. Nu när hon faktiskt har kommit ut därifrån utan att göra en massa skada kan jag fortfarande inte förstå att hon har funnits därinne och jag kan definitivt inte fatta att hon har kommit ut därifrån... Vissa saker ska man tydligen inte förstå!