I december 2001 hämtade pappa och jag upp en sprallig liten svart hundvalp på ett snöigt Öland. Resan hem tog många, många timmar med mängder med kisspauser för Zorro. Han låg under hela färden hopkurad i mitt knä. Som valp var mitt knä hans favoritplats att kura ihop sig på. När knät blev för litet för hela Zorro så backade han ner i knät och borrade ner rumpan i knät och där satt han och ville bli kliad och kliad och kliad. Mitt knä var och förblev favoritplatsen för Zorro under hela hans liv.
Zorro var som andra labradorer galen i mat men Zorro var också galen i många andra saker. Strumpor var en av hans favoriter. Han slukade strumpor i ett nafs och de låg sedan kvar i hans mage i ett par veckor innan de kom upp igen. Vi tror att han för en stund kände sig mätt. Andra delikatesser enligt Zorro var räkor (med skal och i påse), salva i tub (med tub), p-piller, stenar, tuggummin, pinnar, bebisvantar och mycket, mycket annat. Han åt även mat och kunde sluka ett stort tuggben på en kväll och grisöron försvann inom n¨gra minuter. På somrarna och långt in på hösten hämtade han alltid ett äpple på sista kissrundan på tomten som han sedan njöt av i köket.
Zorro var och förblev en valp i sinnet under hela sitt långa liv och sade sällan nej till bus. Jaga pinnar i vattnet, kvarglömda fotbollar på idrottsplan eller snöbollar var så roligt att vi trodde att han skulle vifta av sig svansen. Vi fick alltid ett possitivt bemötande av Zorro när man vaknat, varit och handlat, varit på semester eller bara slängt soporna. Vi möttes av en glad Zorro med en leksak eller sko i munnen och ett konstant viftande av hela kroppen och med bakåtlagda öron.
Under vintern 2011-2012 började den glada pigga Zorro bli tröttare och för ett tag sedan tappade den tidigare matglada killen matlusten. Sköldkörteln hade felaktiga hormonnivåer och Zorro fick sättas på medicinering och dietmat. Vår pigga glada kille orkade dock inte denna sjukdom och den 22a april 2012 somnade Zorro in på Karlstad djurklinik i sällskap av min mamma och pappa. Vår fina Zorro blev på dagen 10 år och sex månader.
Jag är otroligt tacksam för att jag fått äran att vara del av Zorros liv och han har en väldigt stor plats i mitt hjärta. Det gör ont när jag tänker att han inte finns hos oss längre men samtidigt så har jag ett stort leende på läpparna över alla fina minnen jag har med vår fina Zorro. Jag är väldigt lycklig över mitt sista minne tillsammans med Zorro även innefattar Meja. Meja älskar hundar och vinkar glatt till alla hundar vi möter men vågar sällan fram till dem och klappa dem vill hon inte göra. Meja var även på sin vakt med Zorro men han var samtidigt väldigt intressant. Sista gången vi såg Zorro och skulle säga hej då innan vi åkte så går Meja med mig fram och klappar Zorro över ryggen. Jag blir varm i hjärtat att mina två "bebisar" där och då blev vänner och Meja kommer många gånger få berättas om hennes glada spralliga storebror.
Jag vill än en gång säga att jag är evigt tacksam mamma och pappa för att ni hand om Zorro in i det sista.
Sov så gott fina, fina Zorro och tack för allt du givit oss!
Klappa mig!
Hålla tass tyckte Zorro var väldigt mysigt.
En av hans favoritleksaker som faktiskt höll för ett par lekomgångar
Vackra Zorro!
En väldigt stolt och vaktande storebror
Halva rumpan får plats och Meja är i vägen men Zorro skulle sitta i knät. Då var han nöjd.
