Förlossningsberättelse

Jag vill dela med mig av dagarna innan Meja föddes. Både för er men också för att jag själv ska komma ihåg det. Jag får redan nu fråga Jens om lite detaljer för minnet sviker en del tyvärr. Jag ser dock det hela som mycket positivt och hoppas att det ska framgå. Däremot ska jag inte ljuga och säga att det inte gör ont att föda barn för det gör det. Däremot så får man något otroligt positivt ut av det hela och då glömmer man bort det onda.

Tiden innan

Jag hade fått högt blodtryck under de två sista veckorna av graviditeten och fick därför till en början blodtrycksmedicin igen. Dessa hjälpe inte direkt och jag gick runt med en konstant huvudvärk och kunde inte alls sova på nätterna. Jag försökte att ta igen en del sömn på dagarna men orken kom aldrig tillbaka igen. På lördagen 39+1 veckor var vi tillbaka hos läkaren och fick ytterligare medicin och även sömntabletter för att jag skulle kunna vila upp mig inför förlossningen. Vi hade dock åkt till läkaren med inställningen att vi inte orkade längre och att diskutera en igångsättning. Han undersökte mig och ansåg att vi borde vänta några dagar till.

Sömntabletterna gjorde susen och jag sov jättebra nätterna efter besöket. Jag sov till och med utan att vakna en enda gång en natt och fick därför springa upp på toa på morgonen efter eftersom att jag var van att gå upp 2-3 gånger per natt och kissa.

Onsdag 6e oktober

På onsdagen 39 + 5 åkte vi tillbaka till läkaren och han tyckte att det var dags att sätta igång det hela. Lite överrumplade men mycket glada gick vi därifrån. Jag hade då fått medicin som skulle sätta igång förlossningen. Jens hade ett möte på jobbet på förmiddagen och vi bestämde att jag skulle åka hem till Julie medan han jobbade klart och sen skulle han möta mig där.

Ungefär när Jens kommer till Julie vid lunchtid börjar jag känna sammandragningarna. De kändes ungefär som mensvärk i ryggen. De gjorde inte mycket ont i början men de började öka i smärta under eftermiddagen. Jens hade fått mer jobb att göra så Julie följde med hem till oss för att kunna "underhålla" mig medan Jens jobbade klart. Efter ett par timmar börjar värkarna öka i frekvens men är fortfarande uthärdliga. Läkaren hade sagt åt oss att komma in när det var ungefär 8 minuter mellan dem men jag hade nog bara 2-3 minuter mellan dem men de gjorde inte jätteont så vi stannade hemma. Framåt kvällen märker jag att de minskar i styrka och när klockan är 22 har de slutat helt. Vi ringer då till läkaren för att se vad vi ska göra. Han tycker att vi ska vänta hemma till morgondagen och ber oss komma in till sjukhuset kl 9. Vi går och lägger oss och under natten har jag några sammandragningar som inte gör ont.


Torsdag 7e oktober

När jag vaknar på torsdagen har sammandragningarna kommit igång igen och nu måste jag koncentrera mig på att klara mig igenom dem. Vi åker ändå in till sjukhuset och de kollar bebisens hjärtljud och min sammandragningsfrekvens. De kommer då med ca 8 minuters mellanrum och gör ganska ont. Vi får sedan träffa läkaren och han ser att jag är öppen 3 cm så gårdagen gjorde verkan även om det stannade av. Han meddelar dock att vi ändå måste gå vidare med värkstimulerande dropp på sjukhuset. Vi åker hem för att hämta väskorna och åker sedan tillbaka till sjukhuset och går till förlossningsavdelningen.

Vi kommer tillbaka till sjukhuset vid halv tolv på förmiddagen. På förlossningsavdelningen får vi lägga oss på ett observationsrum och jag får droppet på en gång. De sätter också på mig monitorer för att mäta både mina sammandragningar och bebisens hjärtljud samt en blodtrycksmaskin för att kolla att blodtrycket inte skjuter i höjden. Jag kan på grund av dessa maskiner inte röra mig fritt och blir liggandes i sängen. Det oroar mig lite eftersom att jag dagen innan klarade av sammandragningarna genom att röra på mig.

Ganska snart efter att vi har kommit in på rummet börjar det tjuta och det visar sig vara ett brandlarm. En röst i högtalarna informerar att de ska undersöka problemet. Det kändes lite osäkert att ligga där med alla slangar i sig och höra att det är ett brandlarm på sjukhuset... Kort därefter meddelar de att det är ett falskalarm så vi kan andas ut.

Värkarna kommer ganska snart igång på riktigt och kommer med ca 2 minuters mellanrum. Jag får koncentrera mig ordentligt på att klara mig igenom dem och det känns ganska jobbigt att veta att detta är bara början. Vid tretiden på eftermiddagen börjar jag få det jobbigt och läkaren kommer förbi just då. Vi diskuterar eventuell smärtlindring. Vi kommer fram till att en epidural är den bästa lösningen. Han säger att han kan ta hål på vattnet också om jag har epidural och då kommer förlossningen att gå fortare. Jag får sedan skriva på ett papper där jag är medveten om riskerna med epiduralen och det känns lite olustigt.

Bara 2 minuter efter att han har gått får jag en riktigt jobbig sammandragning och sen säger det pang i magen. Kort därefter forsar det vatten ur mig och tillslut inser jag att det är vattnet som har gått. Efter detta går jag in i en dimma av smärta och jag kommer nu bara ihåg fragment av den tiden. Vi blir inrullade på ett förlossningsrum och på vägen dit mitt i en sammandragning ser jag en massa folk. De har guidade turer på sjukhuset och de råkar just ha en när jag blir iväg rullad i korridoren. Jag skrämde nog en del blivande mammor, haha!

Vi får komma in på rummet och kort därefter kommer han som ska sätta epiduralen. Det visar sig vara min läkares bror. Verkar vara ett familjeföretag vi har hamnat på :) De vill att Jens ska gå ut när de sätter epiduralen men jag vägrar och han får stanna. Han har svårt att sätta epiduralen eftersom att jag inte kan lägga mig som de vill på grund av smärtan och han får försöka ett par gånger. Tydligen har jag antagligen rört mig och något går fel vid insättandet och han meddelar att jag efter förlossningen måste ha ryggläge med huvudet platt i 12 timmar efteråt annars kan jag få ont i huvudet.

Efter några minuter börjar den ge effekt och jag börjar må mycket bättre igen. Jag har fortfarande känsel i fötterna och kan röra på ena benet, det andra blir bort domnat. Jag känner ett otroligt tryck nedåt och tycker att hennes huvud rör sig nedåt. De kollar därför hur öppen jag är och får meddelat att jag redan är 7-8 cm öppen. Jag förstår då varför jag har haft så otroligt ont. På ca 4 timmar jag öppnat mig ca 5 cm vilket är ganska snabbt. De ökar dosen med epidural för att jag inte ska krysta för tidigt och när den väl börjar verka så mår jag väldigt bra. Det är den här tiden på förlossningen som vi nu i efterhand ser som otroligt positiv. Vi sitter och myser och är otroligt lyckliga ihop. Det är tyst i rummet och vi sitter och småpratar om allt möjligt. Jens kommer på att han inte har varit på toa på hela dagen och går iväg på toa. När han kommer tillbaka ler han och säger att det står mrs Hobroh på dörren. Det är ju lite roligt eftersom att vi bara 3 dagar senare faktiskt ska gifta oss och jag ska byta till Hobroh. Han hade hört skrik i korridoren när han gick iväg och hoppades på att han skulle hinna tillbaka i tid. (Vilket han gjorde)

Barnmorskorna kommer in vid flera tillfällen och kollar hur jag ligger till och de beslutar också att de ska dra ner mängden smärtstimulerande dropp eftersom att det går så fort. Strax innan 5 på eftermiddagen kollar de mig igen och då är jag helt öppen. De kan också se en del av hennes huvud så hon är på väg. De kallar på läkaren och stänger av epiduralen så att jag ska kunna känna krystvärkarna. Hur de kan veta det vet jag inte men de säger att krystfasen kommer att bli kort. Medan vi väntar på läkaren och barnmorskorna håller på att göra iordning allt inför att hon ska komma ut sitter vi och är otroligt lyckliga. Det slår oss att vi kommer att få träffa vår bebis inom ett par minuter och att vi alldeles snart ska bli föräldrar. Det är även i detta ögonblick svårt att greppa och allt känns väldigt surrealistiskt.

Läkaren kommer in efter ett par minuter och de gör mig redo för att krysta. Jag har fortfarande ingen direkt känsel men känner att det trycker på nedåt. Läkaren ber mig ta ett djupt andetag och sen ska jag krysta. Jag krystar ett par gånger men blir sedan helt slut. Jag har tydligen inte tagit tillräcklgt djupa antetag och luften tar därför slut för tidigt. Nästa gång tar jag ett djupare andetag och då går det mycket lättare. När jag tar krystat ett par gånger ber han mig att bara ta ett par djupa andetag. Vad jag får reda på av Jens i efterhand är att han då håller på att lirka ut henne medan jag andas. Sakta sakta kommer hon ut. Efter ytterligare ett par krystningar kommer hon ut. Det är en liten blåaktig bebis som kommer ut ur mig. Min första reaktion efter att hon har kommit ut är att "oj, det fanns verkligen en bebis därinne" De suger rent hennes luftvägar och sen får jag henne på mig. Vi är alldeles överväldigade och bara tittar med häpnad på vår söta söta bebis. Jens som har tvekat lite över att klippa navelsträngen får frågan om han vill göra det och han tvekar inte utan ser det då som en självklarhet. Han tycker att det känns som att klippa i tyg i flera lager. Efter ett par minuter säger läkaren att allt är klart. Jag blir lite förvånad och frågar om inte moderkakan ska ut. Han ler och säger att allt är klart. Vi har varit så upptagna med att titta på Meja att jag inte har sett eller känt att han har hållt på. Jag frågar också hur det har gått för mig därnere och han säger att allt ser bra ut och han har bara sytt ett litet stygn. Jag intygar därför att man kan ta epiduralbedövning utan att man nödvändigtvis kommer att spricka.

Hon skrek bara lite när de sög rent hennes luftvägar men efter det ligger hon bara och tittar. Hon tittar på oss med stora ögon och vi är otroligt lyckliga. Vi får ligga kvar på förlossningsrummet en bra stund med henne på magen och sen väger de och mäter henne och vi får åka upp på rummet.

Vi har klarat oss igenom en förlossning. Vi är otroligt nöjda med läkaren och vården vi fick under förlossningen. Alla var otroligt professionella och kompetenta och vi kände oss trygga under hela resan. Man undrar innan hur man kan föda ut en sån stor klump mellan benen. Nu när hon faktiskt har kommit ut därifrån utan att göra en massa skada kan jag fortfarande inte förstå att hon har funnits därinne och jag kan definitivt inte fatta att hon har kommit ut därifrån... Vissa saker ska man tydligen inte förstå!

Vår första besökare och fotografering

I måndags kom Jens syssling Cecilia på besök. Jens har ju visserligen haft besök innan jag kom hit men detta var vår första besökare. Hon ska vara på en resemässa här i Singapore under veckan men kom ner en dag tidigare och tillbringade den med oss. Vi fick med en massa fina presenter från Jens föräldrar, syster och från Cecilia. Jens var helt slut efter en jobbig natt så han gick och la sig en stund på kvällen och sen gick vi ner till East Coast Park för att äta middag. Vi är dåliga på att gå ner dit men nu ska det bli ändring på det. Meja var 

vaken under hela tiden som vi var borta men hon ligger bara och tittar och prattlar lite i vagnen så det var inget problem. Jag tog upp henne efter ett tag för att hon inte ska bli för uttråkad. Hon är verkligen en superbebis.

Igår hade vi bestämt att en tjej ur min SWEA mamma grupp skulle komma och fotografera oss tre. Hon har precis startat eget företag med fotograferingen och det passade ju oss perfekt. Hon har redan lagt upp lite bilder på sin nya fotoblogg http://www.sugarlightphotography.com/blog Bilderna är jättefina och vi längtar efter att få se resten av bilderna. viss är hon söt!!

Här är några av våra bilder av henne, inte riktigt lika bra men hon är allt söt här med :)

Matningen är som sagt inte det roligaste men vi skrattar åt henne när hon blir galen om hon inte får mat på en gång.

Här är vi nere på East Coast Park. Mejas öra syns i alla fall :)

Vi älskar hennes miner när vi ska rapa henne. 

Tack!

Vi vill bara passa på att tacka för alla fina kommentarer som vi har fått från er gällande Mejas födsel och bröllop.   Det är jätteskönt att få eran uppmuntran nu med amning och hela den nya omställningen. Det ÄR verkligen kämpigt i början innan man har fått ordning på allt och fattat hur allt fungerar. Däremot smälter vi när hon tittar på oss och vi kan sitta och titta på henne i timmar i sträck. Så allt kämpande nu är helt klart värt det! Jens har redan sagt att det är klart att vi ska ha fler barn men jag har inte riktigt kommit till den slutsatsen ännu...graviditeten gör sig fortfarande lite påmind. :)

Läkarbesök en vecka efter födseln

Idag har vi varit tillbaka till min läkare dr Paul för återbesök. Allt ser bra ut förutom mitt blodtryck såklart... Det var inte jättehögt men jag äter ju medicin så det borde ha gått ner mer... Den roliga nyheten däremot var att jag har gått ner 10 kg på en vecka :) Jag har visserligen ganska många kilo kvar och sen kanske jag borde gå ner några till från startvikten (men det hör inte hit!) Hos läkaren var det som vanligt massor med gravida tjejer och det känns verkligen så skönt att inte vara gravid längre. Inte så tung, den onda ryggen är som bortblåst och jag kan gå fortare igen :)

Efter läkaren var vi hos amningskonsulten igen och skulle få lite mer tips. Självklart visade hon upp sig från sin bästa sida och visade inga som helst tecken på att ha problem med amningen. Däremot gick det faktiskt bra igen när vi kom hem så något lärde vi oss nog.

Vi köpte också hem ett par flaskor vin så ikväll ska vi äta lite gott och sen ta ett glas vin. Det blir fredagsmys hemma hos familjen Hobroh!

Giftemål

I söndags hade vi sedan tidigare bestämt att vi skulle gifta oss. Vi hade bestämt med en vigselförättare att han antingen skulle komma hem till oss eller till sjukhuset på morgonen den 10e oktober 2010; 10/10/10.

Vi kom hem från sjukhuset i lördags så vi kunde därför ha ceremonin här hemma. Vi var dock inte super sugna på att gå ut på lördagen och göra de förberedelser som vi hade tänkt men Julie hade varit och köpt cupcakes kvällen innan så vi hade något att bjuda på. Vi hade också en flaska champagne hemma så det blev lite feststämning.

Vår vigselförättare, en advokat i 60 års åldern, höll ett jättefint tal och gjorde den lilla ceremonin jättefin. Vi hade också med oss Jens föräldrar och syster med man på skype. Klockan var 3 på natten i Sverige så det var jättekul att de var med oss. Med oss under ceremonin var Meja (såklart), Julie, Regina, Ulf och deras 3 veckors bebis Bianca. Meja var jätteduktig och sov genom hela ceremonin. Vi var lite oroliga för det eftersom att hon hade varit vaken i 5 timmar kvällen innan (fram till 3 på natten) och skrikit eftersom att hon inte fick i sig någon mat.

Efter ceremonin hade Jens och jag bokat brunch på Equinox som ligger på 70e våningen inne i stan. Det var den brunchen som vi var på när jag var här i december. Jens hade bokat bord dagen efter jag kom så det var lite som början på vårt liv här i Singapore. Det var därför lite speciellt att vara tillbaka där och att Meja var med oss betyder också väldigt mycket. Meja skötte sig perfekt på restaurangen också. Hon vaknade dock på vägen in till restaurangen men vi gav henne lite ersättning och hon somnade direkt efteråt. 

Brunchen var precis vad jag hade hoppats på. Jag fick äta allt som jag har längtat efter under graviditeten. Jag åt sushi, serranoskinka, olika franska ostar och mycket annat. Man får också obegränsat med champagne på brunchen så det var väldigt trevligt. Vi höll oss dock till små mängder då vi var väldigt trötta efter natten. Det känndes lite som att luften gick ur oss då allt som vi varit spända och nervösa över faktiskt var avklarat och vi kunde bara sitta och njuta. 

Vi är väldigt nöjda över dagen och även om vi kommer att ha ett bröllop hemma i Sverige när vi kommer hem så kommer det här datumet att betyda väldigt mycket. 

Här är lite bilder från dagen.

Jens skriver på att han vill ingå äktenskap

Väldigt lyckliga!

 Meja var med och uppförde sig utmärkt!

 Mr Shandra, vigselförättaren

 Regina, Ulf och Bianca

 Julie

 Nybliven mamma och fru!

Hela nyblivna familjen Hobroh.

Här är några blider från förra gången vi var här uppe. Vi tog inga utsiktsbilder denna gång men för att visa hur fint det är där uppifrån så bifogar vi även dessa.

Bestämt namn

Nu har vi äntligen bestämt oss för vad bebisen ska heta. Vi trodde att vi skulle komma fram till det när vi såg henne men så blev det inte. Däremot blev det namnet som vi har sagt under hela graviditeten.

Meja Mei-Li Hobroh

Vi ville att hon skulle få ett namn som både fungerar utomlands men som är svenskt därav Meja. Mei-Li är en påminnelse för henne om hennes födelseplats. Det är ett kinesiskt namn som betyder vacker och med tanke på hur fin vi tycker att hon är så tycker vi att det passar henne perfekt.

Börjat landa

Nu har det gått 5 dagar sedan hon föddes och 3 dagar sedan vi fick komma hem. Det har varit en otrolig omställning under dessa dagar så bloggen har blivit lite lidande. Lite dåligt samvete för det eftersom att jag ser att det är så många inne på bloggen varje dag. Antar att ni väntar lite bilder på den söta :)

Vi har haft en lite trög start än så länge men börjar nu få ihop alla trådar och i alla fall lite förstå vad och hur vi ska göra saker. Amningen har fram till nu inte fungerat men efter 2 besök hos en amningskonsult (lactation consultant, vet inte hur man ska översätta det till Svenska) och nu en Osteopat har vi idag för första gången på egen hand kunnat amma henne så att hon blev mätt. Hon har tydligen något problem med ena muskeln som ska hjälpa till att suga och har bara legat stilla och inte förstått att hon måste agera för att få mat. Hon har därför blivit jättearg och skrikit och skrikit (mest på natten såklart). Vi tror väl inte att det nu kommer att bli en dans på rosor men vi har ändå fått henne att göra det en gång så då går det ju!

Vi har ännu inte bestämt vad hon ska heta och det börjar bli ganska viktigt att vi gör det. Vi måste nämligen få  hennes födelsebevis innan vi kan gå till ambassaden för att få personnummer och det måste vi göra helst... igår :)

Här kommer lite bilder. Vi kommer att berätta om förlossningen senare. Nu är det dags att väcka henne och hoppas att turen håller i sig även denna matning.

Före epiduralen...

Efter epiduralen, mycket lättare förlossning :)

Sekunder efter födseln

Första familjebilden

På väg hem i taxin

 Hemma i soffan

Hennes första besökare. Det är Julies tur om 8 veckor.